av Leif Bolter
Konstnär och arkitekter har i nära samarbete strävat efter att bevara genomsiktlighet och ljusflöde i arkitekturen. Stora glasytor skapar en transparent miljö där människornas, tågens och bussarnas rörelser blir läsbara utifrån och omvänt gatu- och torgmiljön läsbar inifrån.
En ny typ av cementmosaik har utvecklats för denna station. Marmorkross har delvis ersatts av returglaskross, vilket har givit ett slitstarkt golv som fångar ljuset på ett nytt sätt.
Fiberljuspunkter i golven och lysdioder i bussterminalens fondvägg skapar imaginära rymder, och partiklar av ljus svävar till synes fritt i stationsrummet genom reflexioner i rumsavskiljande glasväggar.
I mötet mellan stålbalkar och pelare, just där belastningen är som störst, löses de massiva pelarna upp i pelarkronor så att ljus och rymd flödar igenom. Ljuset tycks bära de mäktiga tyngderna. I de två ljusschakt som leder dagsljus från torgytan ned till vänthallen bryter glasprismor det infallande solljuset i regnbågens spektralfärger.
Undertak, friskluftsdon, monitorer, ledstråk och övriga rumsdetaljer tillsammans med färgsättning är alla delar i en totalgestaltning av stationen.
Konsten är rummet.
Stationen invigdes 1964 och den konstnärliga gestaltningen 2004 i samband med stationens ombyggnad.
Fotografier av Eva Z.
Kommentera